Celia Boltes: Kommentering har lärt mig leva i nuet

“En malmöit som knappt har sett snö i hela sitt liv, men som ändå kan tacka Vasaloppet för sin existens”.
Det var så jag beskrev mig själv när jag skickade in min video till TV4 i januari 2022, med hopp om att få bli en del av den nya satsningen på att få in fler kvinnliga sportkommentatorer i branschen. Och vilken resa det skulle komma att bli.

Min storasyster var två dagar gammal när min mamma och pappa landade hemma i soffan efter vistelsen på BB. Det var första söndagen i mars 1988 och de satte på TV:n och pustade ut efter intensiva dygn. Vasaloppet var i full gång, och ganska snart närmade sig skidåkarna målgången i Mora. Och det blev sannerligen inget vanligt upplopp det här året. Mamma och pappa satt tårögda i soffan när bröderna Blomquist korsade mållinjen sida vid sida. Och det var då mamma tittade ner på min två dagar gamla storasyster och sa: “Du måste få ett syskon”.

Det känns på många sätt som att mitt idrottsintresse föddes innan jag själv gjorde det. Och jag har levt ett liv där jag inte bara dragits till själva sporten, utan till allt runt omkring: det kollektiva åtagandet, leken, allvaret, den nitiska systematiken och den självskrivet avgörande kreativiteten. Som fotbollsspelare lärde jag mig tidigt att allt det där måste få samexistera, och det är ingen överdrift att säga att lagsporten på många sätt har lärt mig allt det viktiga i livet.

När jag såg annonsen om att TV4 gjorde en satsning för att få in fler kvinnliga kommentatorer i branschen tändes en eld i mig. Och efter att ha tillbringat våren 2022 med legendaren Åke Unger som mentor under utbildningen var jag stärkt, engagerad och hungrig på mer. Innan dess hade jag aldrig kommenterat en fotbollsmatch, men nu kunde jag inte få nog.

Syftet med utbildningen var att ge raketbränsle in i en svårnavigerad och mansdominerad bransch och jag fick med mig två avgörande saker på väg in i mitt nya yrke: ett brett kontaktnät, och högkvalitativa arbetsprover med fullskaliga matcher från Serie A, La Liga och landslagsfotboll. Det blev en guldbiljett.

Jag fortsatte att kommentera under hela graviditeten och blev samtidigt smärtsamt medveten om hur långt det var till alla toaletter på arenorna.

När jag landade mitt första uppdrag på Viaplay för att göra Damallsvenskan hade jag aldrig sett ett tv-körschema tidigare. Jag blev livrädd och förberedde varje match med minutiös noggrannhet. När Disney+ senare hörde av sig för att fråga om jag ville vara med i deras satsning på Europa League och Europa Conference League kunde jag inte säga nej. Men
det fanns ett problem – jag var gravid med mitt andra barn och skulle föda lagom till avspark för ligafasen.

Jag fortsatte att kommentera under hela graviditeten och blev samtidigt smärtsamt medveten om hur långt det var till alla toaletter på arenorna. Sensommaren 2024, när jag var i vecka 37, skulle jag kommentera seriefinalen i Damallsvenskan mellan FC Rosengård och BK Häcken. Det slutade med att jag stod upp genom hela sändningen – som höggravid fick jag bokstavligt talat inte plats att sitta ner i det trånga utrymmet på kommentatorspositionen på Malmö IP.

Innan min dotter hunnit bli två månader var jag tillbaka i kommentatorsbåset. Det blev ett intensivt år med amningshjärna, brutal sömnbrist och sena kvällar med förberedelser. Och matning inför avspark och i halvtid, såklart. Men jag kände in i märgen att det var värt allt slit, för ju fler matcher jag gjorde desto mer märkte jag att kommenteringen gav mig så mycket mer i livet än bara nittio minuter fotboll.

Att kommentera sport tränar förmågan att snabbt värdera situationer och uttrycka sig kärnfullt. Men framför allt kan det lära oss något av det svåraste som finns: att vara helt och hållet i nuet. Många personer använder mindfulness som metod för att vara i stunden. De söker sig då ofta inåt och strävar efter att avskärma alla yttre intryck. Det kan kanske därför verka märkligt att hetsiga matchsekvenser, skrikande supportrar och intensiva, passionerade diskussioner på en fotbollsplan skulle kunna ge samma effekt av sinnesro. Men faktum är att kommenteringen har gett mig något jag sökt efter hela mitt liv, men aldrig tidigare riktigt lyckats landa i – total närvaro.

I januari i år gjorde jag debut i Champions League. ”Större än så här kan det inte bli”, tänkte jag, men bara en månad senare plingade det till i min mobil. Det var min kompis William som skrev och undrade om jag sett nyheten att jag blivit nominerad i Guldskölden i kategorin Årets kvinnliga kommentator.

Idrott betyder så mycket för så många. Själv har jag det där idrottsögonblicket i Mora att tacka för min existens. Och trots att jag inte var född den dagen har jag för alltid två bröders delade målgång som förebild i allt jag tar mig an.

Att segra är att dela.
Och jag står där sida vid sida – med mina systrar.