Från Boden till Bosnien – Maja Jonsson berättar om sitt äventyr som Young reporter

Det har tagit mig ett tag – tre månader för att vara exakt – att kunna summera sommarens äventyr på ett rättvist sätt. När Svenska Sportjournalistförbundet ringde mig i våras och berättade om stipendiet trodde jag knappt mina öron.

Skulle jag, Maja, 25 år, från lilla Boden, få representera Sveriges unga sportjournalister på ett internationellt mästerskap?

Till en början kändes tanken nästan absurd.

Jag har rest mycket tidigare i livet, både ensam och tillsammans med andra. Men jag hade aldrig tidigare varit utomlands på jobb. Det längsta jag dittills hade åkt för ett journalistiskt uppdrag var från Boden till Skellefteå, drygt 16 mil enkel väg.

Nu skulle jag drygt 337 mil bort.

Till Bosnien och Hercegovina och slutspelet i fotbollens F19-EM.

När jag blickar tillbaka på de där 16 dagarna är det svårt att beskriva dem med bara några få ord. Det är en upplevelse jag kommer att bära med mig resten av livet – och en av de absolut största jag hittills har fått vara med om.

Jag må ha levt på snabbnudlar och färdigpoppade popcorn i 16 dagar. Men jag fick en upplevelse för livet.

I Bosnien fick jag inte bara bevaka ett mästerskap. Jag fick träffa människor jag annars förmodligen aldrig hade mött. Jag fick lära känna unga journalister från andra delar av världen. Och jag fick vänner för livet.

Schemat var intensivt. Värmen var brutal. Logistiken hade definitivt förbättringspotential.

Men det viktigaste var att vi gjorde allt tillsammans.

Jag har flera matallergier och vet sedan tidigare att det kan bli en utmaning när jag reser internationellt. Så blev det även den här gången. Även kommunikationen inför resan hade sina brister. Det är sådant som inte syns på bilderna från Bosnien. Men det är också en del av resan.

Och trots det ser jag tillbaka på dagarna med enorm glädje. Jag må ha levt på snabbnudlar och färdigpoppade popcorn i 16 dagar. Men jag fick en upplevelse för livet.

Under de där 16 dagarna fick jag kasta mig in i en värld jag aldrig tidigare varit en del av. Dagarna började med frukost och fortsatte med lektioner fram till lunch. Innehållet varierade. Ibland diskuterade vi hur vi hade agerat i olika situationer, ibland fick vi förbereda frågor till en hypotetisk intervjuperson eller en kommande presskonferens.

En av dagarna ägnade vi åt att upptäcka Sarajevo. Vi vandrade genom staden och besökte historiska platser, utan att veta särskilt mycket om vad som väntade oss. När vi kom tillbaka till hotellet fick vi veta att utflykten också hade varit en övning. Då väntade ett quiz om detaljer vi hade passerat längs vägen – allt från namnet på en fotbollströja i ett stånd för turister till vad en marknad hette.

När vi kom tillbaka till hotellet fick vi veta att utflykten också hade varit en övning. Då väntade ett quiz om detaljer vi hade passerat längs vägen

Poängen var att lära oss att alltid vara uppmärksamma på vår omgivning. Som journalister behöver vi vara nyfikna, lägga märke till detaljer och ställa frågor, även när vi inte vet vad vi letar efter.

Efter lunch var det ofta dags att förbereda sig inför eftermiddagens och kvällens matcher. Vi gjorde research på spelare, förberedde intervjufrågor och tog oss till arenorna. Efter slutsignalen väntade den mixade zonen, där vi försökte fånga spelarna för intervjuer. Sedan bar det av tillbaka till hotellet, där nästa utmaning väntade: att få ihop texterna.

När Sverige spelade kunde det bli två texter under en matchdag: en för någon av tidningarna hemma och en för AIPS egen hemsida. Övriga matchdagar arbetade vi bland annat med matchprotokoll. Det handlade inte bara om att återge matchfakta, utan också om att hitta känslan och berättelsen i matchen.

Jag bevakade det svenska laget genom intervjuer i den mixade zonen, där spelarna mötte medierna efter matcherna. Med research inför intervjuerna och bra kontakt med redaktionerna hemma kunde jag hitta berättelser att arbeta vidare med.

Genom att läsa på lite extra fick jag veta att några av spelarna hade sina familjer på plats i Bosnien. Det blev uppslaget till en artikel om familjernas stöd under mästerskapet. Två av spelarna tillhörde dessutom samma lag i Sverige, vars lokaltidning jag skulle skriva för. Jag hade därför redan lite koll på spelarna, vilket gav mig en bra ingång till berättelsen.

Utöver matchbevakningen arbetade vi också i grupp med ett större reportage, ett så kallat long form. Där fick vi själva välja ämne, göra research och tillsammans arbeta fram en fördjupande berättelse. Arbetet färdigställdes under vistelsen i Bosnien och blev ytterligare en del av den intensiva journalistiska utbildningen.

Det blev långa dagar och många sena nätter. Jag fick arbeta under tidspress, ställa frågor bland journalister från olika länder och försöka hitta berättelserna bakom matcherna. Allt detta i ett land jag aldrig tidigare hade besökt.

Det är ingen lek. Men det stärker en som människa.

Vi unga reportrar delade erfarenheter, idéer, skratt och tårar. Vi hjälpte varandra när dagarna blev långa och när det kändes som att allt blev lite för mycket.

Jag växte otroligt mycket under de där dagarna. Inte bara som sportreporter, utan också som person. Jag tvingades kliva ur min komfortzon, lösa problem längs vägen och lita på min egen förmåga.

Vi fick träffa människor inom idrottens värld som jag förmodligen aldrig annars hade fått möjlighet att träffa. Vi fick lära oss av två mentorer med gedigen erfarenhet av internationell sportjournalistik.

Men kanske framför allt fick vi lära oss av varandra.

Vi unga reportrar delade erfarenheter, idéer, skratt och tårar. Vi hjälpte varandra när dagarna blev långa och när det kändes som att allt blev lite för mycket. Det är nog det jag kommer att bära med mig allra mest. Gemenskapen.

För någonstans mellan presskonferenserna, de långa arbetsdagarna, värmen, matcherna, snabbnudlarna och alla nya intryck blev vi ett gäng som gjorde det här tillsammans.

Jag visste inte ens att de här stipendierna från AIPS fanns innan Jens Littorin, SSF:s ordförande, ringde mig den där dagen i våras.

Tänk vad ett telefonsamtal kan förändra.

Från lilla Boden till Bosnien och Hercegovina.

Från 16 mil enkel väg till drygt 337 mil.

Från att aldrig ha bevakat ett internationellt mästerskap till att stå där i mixade zonen och representera Sveriges unga sportjournalister.

Ångrar jag att jag åkte? Inte för en sekund.

Så till alla unga journalister som får möjlighet att söka ett sådant här stipendium: gör det. Våga skicka in en ansökan. Våga kasta dig ut. Våga åka.

Du kommer att lära dig mer än du tror. Du kommer förmodligen att möta utmaningar du inte räknat med. Och du kommer kanske, precis som jag, att komma hem lite tröttare, lite klokare och med en hel drös nya människor i ditt liv.

Men framför allt kommer du att ha så jäkla roligt.

Young reporter är ett initiativ från AIPS, Internationella sportjournalistförbundet.