Stipendierapport: Red Wings har slutat flyga – men Detroit har börjat tro

Mårthen Bergman fick Svenska Sportjournalistförbundets utvecklingsstipendium (20 000 kronor) för att svara på frågan:
Vad har Detroit Red Wings betytt för Detroit efter stadens konkurs?
Här är hans stipendierapport från resan till Detroit 2018.

Detroit Red Wings möter Anaheim Ducks.

Det var en stad på nedgång, där ett lag på uppgång gav folket hopp. Nu har det bytts mot en stad som trycker gasen i botten för att komma på benen, samtidigt som laget i sin tur faller fritt. Välkommen till Detroit och en ishockeyklubb som är både en livlina och en omdiskuterad samhällsinvestering.
”Just a small town girl, livin’ in a lonely world. She took the midnight train goin’ anywhere. Just a city boy, born and raised in south Detroit…”
Det är den 13 februari 2018. Detroit Red Wings har precis vunnit över Anaheim Ducks med 2-1 och Journeys megahit ”Don’t stop believin’” tillika Red Wings inofficiella hymn dånar ur ljudsystemet i hemmaborgen Little Caesars Arena.

***

– Wow, jag älskar Red Wings!
Den stora, svarta, Uber-chauffören med dunjacka på i kokhet bil heter Michael och går igång på alla cylindrar när jag talar om varför jag är i Detroit. Han är inte jätteförvånad över att det är en arbetsresa. Det är inte ofta han skjutsar turister som är i stan bara för nöjes skull, berättar han. Och det är inte speciellt svårt att förstå.
Detroit är en av USA:s mest segregerade städer. Motorvägen Eight Mile Road, kanske mest känd som titel på filmen om Eminems uppväxt, delar staden. Söder om Eight Mile bor 80 procent svarta, medan norr om densamma är det vitt och välbärgat. Det kryllar av tomma fabriker och övergivna bostadshus som är kvar efter en sällan skådad avfolkning.
Hotellet jag bor på ligger i downtown, mittemot Renaissance Center som är sju skyskrapor precis vid Detroit river, där gränsen till Kanada går mitt i. Centret ägs av General Motors och är koncernens huvudkontor. Detroit har länge varit centrum för den amerikanska bilindustrin och gått under smeknamnet ”Motor city” eller det något klatschigare ”Motown”.

Det började med Ford 1903 och hack i häl kom Chrysler och General Motors.
Bilindustrins nedgång under 70-talet, där utländska tillverkare började ta fler och fler marknadsandelar och oljepriserna steg, renderade i sin tur i att arbetsmarknaden i staden påverkades rejält. Underleverantörer fick lägga ner, arbetarna flyttade från stan och framtidstron bleknade. I stället steg arbetslösheten stadigt och stadskärnan blev ett centrum för kriminalitet.
En liten uppryckning ägde rum i slutet av 90-talet men finanskrisen 2008 slog i ännu en spik i kistan och motorjättarna Chrysler och General Motors fick federal hjälp för att inte gå under.
Det hela kulminerade den 18 juli 2013 då Michigans guvernör Rick Snyder begärde staden Detroit i konkurs. Skulden var i runda slängar 120 miljarder kronor och är inte bara den största konkursen i USA:s historia utan också den största självstyrande staden att någonsin sättas i konkurs. I svallvågorna av detta dömdes Detroits förre borgmästare Kwame Kilpatrick till 28 års fängelse för bland annat utpressning och bedrägeri. Botten var nådd. Under 50-talet var Detroit USA:s fjärde största stad. Vid konkursen hade den sjunkit till en 18:e plats.

– Ingenting fungerade. Belysningen på gator släcktes ner, man kunde få vänta över en timme på att polis eller räddningstjänst skulle svara. Spökstad är ett uttjatat ord, men det var verkligen en spökstad, säger Michael.
Juristen Kevyn Orr, som var krishanteringschef när staden in i det sista försökte räddas från konkurs, konstaterade att 78 000 byggnader och 66 000 tomter var övergivna, då marknadsvärdet på många hus var så lågt att det var billigare för familjer att överge sina bostäder än att betala de löpande kostnaderna.
Två andra svårintagliga fakta är att 40 procent av stadens gatubelysning stängdes av för att spara pengar och att man på bara fem år bommade igen 210 av 317 parker. Som toppen på isberget var brottsligheten fem gånger högre än landets genomsnitt.

Med Uber genom Detroit.

1959 startade Mike Ilitch tillsammans med sin fru Marian en pizzabutik i Garden City, 30 minuters bilfärd utanför Detroit. Den fick namnet Little Caesars och var startskottet på det som i dag är den tredje största pizzakedjan i USA, med nästan 6000 restauranger i 18 länder.
I december 2016 hamnade han på 86:e plats på Forbes lista över USA:s rikaste, god för 6,1 miljarder dollar. Men mycket pengar hade han förstås betydligt tidigare än så och pengapåsen kombinerat med ett stort idrottsintresse ledde till att Ilitch 1980 köpte hockeylaget Detroit Red Wings.

Detroit Red Wings är ett av NHL:s ”Original six”-lag, de sex lag som var en konstant när ligan efter några röriga decennier stabiliserades mellan säsongerna 1942-43 och 1966-67. I de flesta amerikanska städer är baseballen störst, amerikansk fotboll tvåa, basket tre och hockey fyra. Slänger man ett öga på antalet följare på Detroit-lagens sociala medier är dock Red Wings etta på både Instagram och Twitter, samt tvåa efter baseballaget Tigers på Facebook.
Det är förstås inte hela sanningen, men likväl en hint om hur sportintresset i Detroit ser ut. Det första jag ser på flygplatsen är Red Wings-souvenirer, killen bakom desken på hotellet bär Red Wings-keps och vid första övergångsstället på lunchpromenaden hamnar jag bredvid en hemlös person som ber om pengar, iförd en skinnjacka med klubbemblemet broderat på ryggen. Lika mycket som Detroit är ”Motor City” så är det också ”Hockey Town”. I Red Wings klubbmärke, som är ett bilhjul med en vinge, så förenas de båda.
– Lions (NFL), Tigers (MLB) och Pistons (NBA) har också många fans. Men Red Wings är de som har mest historia och flest mästerskap. Det är klart att det påverkat att staden fått epitetet ”Hockeytown”, säger Helene St James, på Detroit Free Press, där hon på heltid bevakar Red Wings och gjort så sedan 1996.

Mike Ilitch, med smeknamnet ”Mr I”, gav Detroit-borna något att glädjas åt och vara stolta över när han byggde upp ett Red Wings som gick till slutspel 25 år i rad, vilket är rekord bland alla amerikanska proffsidrottslag.
– Han var en av de mest, om inte den mest, omtyckta ägaren i NHL. Han var älskad och respekterad både i laget, bland folket i staden och hos konkurrenter, säger Helene.
– Han var fantastiskt passionerad kring sport och framför allt Red Wings. Spelarna pratade alltid om vilken speciell relation de hade med honom. Red Wings var dåliga när han köpte dem men han ville ändra på det och innan lönetaket infördes var han redo att spendera massor för att ge staden en Stanley Cup.

Helene St James på Detroit Free Press.

”Svensklaget” Detroit Red Wings vann Stanley Cup 1997, 1998, 2002 och 2008.
Nicklas Lidström och Tomas Holmström var med och vann alla fyra gångerna. Tomas Sandström, Henrik Zetterberg, Niklas Kronwall, Fredrik Olausson, Anders Eriksson, Andreas Lilja, Mikael Samuelsson och Johan Franzén har vunnit var sin gång.
– När Red Wings vann bucklan 1997 var det första gången på 42 år. Och sen att upprepa det året efter. För att inte tala om 2002 då Igor Larionov spelade i fjärdekedjan. Jag tror laget hade nio eller tio ”Hall of famers”. Detroit var ”Hockey Town” och alla ville komma hit och spela, säger Helene.
– De var fantastiska hockeyspelare, och även om det helt uppenbart är välbetalda idrottsmän så hade laget ändå en framtoning som var väldigt mycket ”blue collar”. De var jordnära, tillgängliga och ödmjuka. Många identifierade sig med dem. Även Ilitch, som är son till två makedonska invandrare, symboliserade någon som jobbat sig upp från botten till framgång.

Mårthen Bergman tar en selfie med ”Zäta”.

Hemmaplan under storhetstiden var Joe Louis Arena, eller kort och gott ”The Joe”, vid Detroit river. En sliten betongkoloss som byggdes 1979 för att Red Wings inte skulle lämna staden.
På ålderns höst tyckte Mike Ilitch det var dags för Red Wings att få ett nytt hem och den 25 september 2014 klubbades bygget av en ny eventarena i Detroit igenom. Till skillnad från Joe Louis Arena skulle den här ligga mitt i stan.
Den 24 april 2015 togs första spadtaget för projektet som kom att kosta 863 miljoner dollar, där 324 miljoner kommer från skattepengar och 539 miljoner från privata finansiärer med Mike Ilitch och Dan Gilbert i spetsen.
Men arenan var bara en del i ett större projekt där kommersiella fastigheter, kontor, parkeringshus och bostäder skulle byggas för en totalkostnad av cirka 1,2 miljarder dollar.
Satsningen kallas ”The District Detroit” och innefattar cirka 50 kvarter där baseball-laget Detroit Tigers (som Ilitch också köpte 1992) arena Comerica Park och NFL-laget Detroit Lions hemmaplan Ford Field redan ligger. Ett år efter att bygget startade offentliggjordes det att Little Caesars, föga förvånande, hade köpt namnrättigheterna till arenan de första 20 åren för 125 miljoner dollar.

Men allt var inte frid och fröjd med satsningen på Red Wings nya hem.
– Det var kontroversiellt. Jag fick mycket mejl av folk som klagade på det. Det kanske inte är så konstigt när en stad sätts i konkurs ena dagen och i samma veva så ”by the way, så vill vi att dina skattepengar ska gå till den här skinande nya byggnaden”, säger Helene.
– När staden inte har råd att ha vägbelysning tänd eller poliser i tjänst och samtidigt tar ett beslut om att lägga 400 miljoner dollar av skattebetalarnas pengar på en ny arena är det ganska lätt att argumentera för att det finns andra investeringar att göra än en ny idrottsarena.
Trots kritiken valde den dåvarande guvernören Rick Snyder och krishanteringschefen Kevyn Orr att inte låta konkursen stoppa bygget. Medan kritikerna menade att projektet inte hade tillräcklig ekonomisk påverkan för att rättfärdiga kostnaderna var Orr på andra sidan myntet.
– Jag vet att det finns mycket känslor och oro kring huruvida vi ska spendera så mycket pengar. Men uppriktigt sagt så är det en del av en ekonomisk utveckling. Vi behöver jobbtillfällen och om det här blir så produktivt som vi vill så kommer det vara en välsignelse för hela staden, sade Orr när han bemötte kritiken.

Lika mycket som Detroit är ”Motor city” är det också ”Hockey town”.

Enligt Ilitch skulle projektet ha en ”total ekonomisk påverkan” på 1,8 miljarder dollar sett över flera år och innefattade bland annat att 8300 byggnads- och byggnadsrelaterade jobb skulle skapas och utöver det 1100 fasta arbeten, rapporterade Detroit Free Press.
– Bygget har skapat en aura av självförtroende som visar att Detroit är på väg tillbaka på ett storslaget sätt. Och det är precis vad som attraherar andra investerare, sa Mark Rosentraub som är professor i urban planering på University of Michigan.
Helene St. James håller med.
– De var noga med att 51 % av jobben skulle gå till ”locals” och att det verkligen skulle gynna Detroit och Michigan på alla tänkbara sätt. Och man ser det redan nu, bara ett år efter att arenan öppnat. Det kommer nya butiker, restauranger, parker och hotell i stadskärnan, med arenan som mittpunkt. Så mycket folk som jag ser på gatorna i centrum nu trodde jag aldrig jag skulle få se för 10-12 år sedan.
– Den här staden har varit igenom tuffa tider och som vi alla vet tar det betydligt längre tid att bygga upp än att falla ihop. Det som sker i Detroit nu är en snöbollseffekt som är stärkande för hela staden.
Den 5:e oktober 2017 spelades den första NHL-matchen i Little Caesar Arena. Men Detroit Red Wings röda tröjor såg inte ut som vanligt. På ena axeln pryddes de av ”Mr I”. Mike Ilitch fick nämligen aldrig uppleva en hockeymatch i sitt nya bygge. Den 10:e februari 2017 somnade han in, 87 år gammal.

***

Även om matchen mellan Detroit och Anaheim inte var mycket att hänga i taket var upplevelsen ändå speciell, på både bra och dåliga sätt. Little Caesars Arena är precis så spektakulär som man kan förvänta sig. Sportbladets NHL-korrespondent Per Bjurman beskrev den på pricken när den kom etta på hans rankinglista över samtliga 31 NHL-arenor.
”En hypermodern, extremt luxuös och spektakulär hockey- och basketborg med läktarvalv branta som österrikiska alpväggar, en jumbotron större än genomsnittliga flerfamiljslägenheter i grannskapet och faciliteter som får publik och spelare att känna sig som hade de checkat in på ett spa. När Detroit Red Wings flyttade in i Little Caesars Arena bytte de inte bara hemadress. De klev in i en helt ny värld.”

Little Caesars Arena.

Arenan känns mer som en liten stad än som en hockeyrink. Var man än vrider på huvudet är det tv-skärmar och det kryllar av restauranger, affärer och snabbmatsställen. Desto mer deprimerande är det inne i ishallen. Red Wings redovisade ett hemmasnitt på 19500 personer såväl 2017/18 som 2018/19. Det vill säga fullsatt. Men från utsikten på pressläktaren, där man nästan slår huvudet i taket, ser det inte ens halvfullt ut.
– Det där är intressant. De har haft problem med många tomma stolar ända sedan öppningen. De säger att de säljer många biljetter men att folk är i restaurangerna och så vidare, då det finns mycket mer att göra här än vad fallet var i Joe Louis Arena där det bara var hockey. Men om jag la så mycket pengar på biljetten så hade jag suttit på min plats från det att pucken släpps till att slutsignalen går. Jag tror helt enkelt att det är så att de fick en ny arena i samma veva som att laget inte är lika bra längre, då är det inte lika kul att gå och kolla, säger Helene.

Efter matchen möter Red Wings-svenskarna Niklas Kronwall och Jonathan Ericsson upp. De har gjort 14 respektive 12 säsonger i klubben och vittnar om en stor förändringar sedan flytten från Joe Louis Arena.
– Det är stor skillnad jämfört med ”The Joe”. Det är tystare och det ser inte lika fullt ut, det gör det inte. Det finns så jäkla mycket att göra runt omkring. Folk ser det mer som en upplevelse, en show. I ”The Joe” fanns det bara hockey, allt annat var ärligt talat skit. Jag tror det kommer komma mer folk så småningom, säger Jonathan.
– Den här stan är lite bortskämda med framgång, några år var det bara att bocka av slutspel i november för allt bara rullade. Nu är det lite kämpigare, fyller Niklas i.

Jonathan Ericsson intervjuas av Mårthen Bergman.

Båda spelarna bor i en förort cirka 30 minuters bilfärd utanför Detroit. Men de har ändå på nära håll följt utvecklingen i staden under sina många år i Red Wings.
– När finanskrisen kom 2008 var det dystert. Men någonstans tror jag ändå folk hittade en glädje här och spenderade sina surt förvärvade slantar på hockeyn, för då kunde man komma bort lite från eländet. Vi ska väl ärligt säga att vi hade inget större tapp i publik, var det inte slutsålt med 20 000 så var det 19 500, säger Niklas och fortsätter:
– När jag var här på en training camp runt 2002-03, tror jag det var, var det rätt risigt. Då bodde jag och tjejen nere i stan och skulle gå ut och käka, en promenad på tio minuter. Men de på hotellet bara ”nej nej, inte efter klockan åtta på kvällen, då håller ni er inne”.
Jonathan håller med.
– Ganska länge var det i stort sett bara hockeyn som var bra i den här staden. Baseball, amerikansk fotboll och basket hade det tufft så dit kunde inte folk söka sig för att få lite glädje. Många är tillfällena genom de här åren då man fått höra att vi är hoppet i den här staden, det enda stället där folk får känna framgång. Det är dystert men fint på samma gång.

Hur har det varit att följa utvecklingen de senaste åren?
– Det har varit ashäftigt att se hela förvandlingen. För det är verkligen en förvandling vi snackar om. Nu är det ruggig medvind i stan. Det poppar upp restauranger, butiker, nya hotell och lägenhetskomplex till höger och vänster. Det är säkert, tryggt och en härlig atmosfär. Nu när jag har barnvakt åker jag ner till stan och käkar middag, för tio år sedan var det inte att tänka på. Det här är det bästa downtown varit sedan jag flyttade hit, inget snack, det går inte att jämföra med hur det var för fem år sen. Ge det ytterligare fem år så tror jag Detroit som stad kommer vara riktigt nice, säger Niklas.
– De renoverade jättefina gamla hus som bara stått tomma i årtionden. Nu har priserna stigit och det är hippt att bo i city igen. Det har inte funnits en spelare som bott i downtown på 25 år. Nu har vi tre i laget som gör det och jag vet att både baseball- och football-laget har några stycken de också. De har inte bara byggt en ny arena, utan ett helt distrikt, säger Jonathan och tillägger:
– Sedan NBA-laget Pistons flyttade in i Little Caesars Arena så är vi också enda stan i Nordamerika som har alla de fyra stora klubbarna i centrum.

Niklas Kronwall.

Staden Detroit är onekligen på rejäl uppgång. Nu blomstrar bostadsmarknaden och priserna är fortfarande relativt låga och drar därmed till sig allt från studenter och barnfamiljer till konstnärer och entreprenörer. Samtidigt gör biljätten Ford en rejäl satsning på ett nytt högteknologiskt center där självkörande bilar ska utvecklas.
– Den här staden vore ingenting utan ”The Ilitch family”, de har investerat hur mycket som helst för att få Detroit på fötter igen och nu ser vi effekten av det. För mig är de hjältar, säger Uber-chauffören Michael som visar sig kunna ungefär ingenting om ishockey, men ändå pratar på om Red Wings i gott och väl en kvart utan att nämna en enda spelare eller match.

Hockeyn då? Helene St. James är försiktigt optimistisk.
– Självklart behöver Red Wings gå till slutspel snart igen. Publiken här är vana vid framgång men de kommer nog få vänta ett tag på en ny storhetstid. Inget lag kan vara dominant i årtionde efter årtionde. Det är väl ingen hemlighet att många här hoppas att vi får förstavalet 2018 och kan plocka Rasmus Dahlin från er i Sverige. Han är backarnas svar på Connor McDavid eller Auston Matthews och någon vi skulle kunna bygga hela franchisen kring. Tills dess får vi förlita oss på Henrik Zetterberg, som leder det här laget på ett fenomenalt sätt.

Är Detroit fortfarande ”Hockey Town” trots alla tomma stolar?
– Det är en svår fråga. Även om Red Wings inte är lika lyckosamma nuförtiden ser man många barn som spelar hockey och den här klubben har trots allt ett starkt fäste i staden, med en trogen supporterskara. Det är ett original six-lag och en legendar som Gordie Howe associerar du bara med Red Wings och han är ju ”mister hockey”. Så ja, jag skulle säga att Detroit fortfarande är en väldigt stolt ”Hockey Town”.

Med Uber-chauffören Michael.

Ett år senare kan vi konstatera att Rasmus Dahlin hamnade i Buffalo Sabres och att Henrik Zetterberg efter 15 säsonger i Red Wings, varav de sex sista som kapten, fick avsluta sin karriär på grund av ryggproblem. Laget missade i år att för tredje säsongen i rad slutspel.
Men även om spelet på isen inte glädjer Detroit-borna särskilt mycket för tillfället kanske Mike Ilitchs tro på en ny arena trots allt var värt det. Nu är gatubelysningen tänd igen och våren 2018 avslutades den federala översynen av Detroits finanser. Det finns hopp om framtiden helt enkelt. Eller för att återigen citera Journey:
”Don ́t stop believin’. Hold on to the feelin’. Streetlights, people…”

***

Text & bild: Mårthen Bergman