Stipendierapport: Hur mår längdskidåkningen i Nordamerika

I Norge, Sverige och Finland satsas stora pengar på längdskidsporten.
I Kanada och USA satsar man också. Fast med helt annan ekonomi och förutsättningar.

Jag åkte över Atlanten med stora förväntningar på den nystartade världscupavslutningen Ski Tour Canada. Under sina besök i Sverige hade både kanadensaren Devon Kershaw och amerikanskan Jessica Diggins lovat att touren skulle bli något utöver det vanliga.
Efter en vecka i kanadensiska skidmeckat Canmore var jag imponerad ­– fast på grund av en helt annan anledning.
På senare år har stora skidåkarnationer som Italien och Tyskland halkat efter i utvecklingen och tappat mark mot giganten Norge och Sverige.
I stället har åkare från Kanada och USA visat framfötterna och visat att Nordamerika vill ta större plats på skidkartan.
– Vi har något stort på gång, säger kanadensaren Alex Harvey när jag träffar honom efter den sjätte etappen av touren.
– Ski Tour Canada är ett måste för att vi ska kunna vara med uppe i toppen i framtiden.

”Har inte samma ekonomiska muskler som Norge”
Det var på grund av dessa saker jag hoppade på flyget till Kanada. För att ta reda på hur de nordamerikanska skidförbunden i Kanada och till viss del USA jobbar för att ta en större plats på skidkartan.
Att den nystartade touren är nyckeln till framgång blev allt tydligare ju fler personer man pratade med. I princip alla snackade om Ski Tour Canadas betydelse.
Pierre Lafontaine (chef på Kanadas Skidförbund), Thomas Holland (förbundskapten för Kanada) och FIS-pampen Sandra Spitz (Event Coordinator) för att nämna några namn.
– Vi har inte samma ekonomiska muskler som Norge. Här är vi väldigt beroende av ideella ledare, säger Lafontaine.
– Ekonomiskt får vi kämpa för att få ihop det. Exempelvis får nästan ingen av alla funktionärer under Ski Tour Canada ersättning för sitt arbete. Ekonomin är, tyvärr, väldigt viktig inom all sport.
Samma visa gäller i organisationen. Med mindre intäkter från sponsorer är det kanadensiska skidförbundet hårt bantat. Här finns ett fåtal ledare i jämförelse med Sverige, Norge och Finland.
– Egentligen ska vi inte kunna konkurrera med de nordiska länderna, säger Thomas Holland.
FIS-höjdaren Sandra Spitz:
– Först var tanken att USA också skulle vara med och anordna den här touren. Men de hittade inga sponsorer som ville lägga pengar på längdskidor. Ekonomiskt är båda länderna långt bakom – och pengar är tyvärr oerhört viktigt i dagens idrott, säger hon.
–Det blir ju inte bättre av att tävlingarna avgörs i Europa när nordamerikanerna är på jobbet eller sover. Det finns många aspekter som gör det tufft för båda länderna.

Simon Jakobsson i samspråk med FIS-pampen Sandra Spitz.

Touren kan ge större medialt utrymme
I Nordamerika är längdskidåkningen en blåbärssport.
I Kanada och USA får åkarna en notis i tidningen om någon av åkarna tar sig på pallen.
– Oftast står det ingenting. Jag får oftast större uppmärksamhet när jag är i Gällivare än när jag är hemma i Kanada. De direktsänder inte ens Ski Tour Canada på tv och det känns tråkigt, säger kanadensaren Alex Harvey.
– I USA är det likadant, säger amerikanskan Jessica Diggins.
Men de flesta är inne på att Ski tour Canada ska göra att länderna i i Nordamerika tar större plats på skidkartan ­på sikt.
– Förhoppningsvis får alla här upp ögonen för sporten, säger Devon Kershaw.
– Det är nu eller aldrig som gäller. Hade inte världscupen kommit hit så hade man lika gärna kunnat döpa om den till Europacupen.
Pierre Lafontaine:
– Ski Tour Canada ska förhoppningsvis ge oss rätt förutsättningar i framtiden. Den här satsningen ska förhoppningsvis ge utslag på alla plan. Från bredd- till spetsverksamhet.

OS-år ökar intresset
Inför, under och efter OS i Vancouver 2010 såg det amerikanska och kanadensiska skidförbundet att intresset för skidåkningen hade en peak. Förhoppningen är att det ska ge samma genomslag denna gång.
Den tidigare storåkaren Chandra Crawford, som slutade 2014, menar att det är viktigt att publiken får se sina förebilder.
– Medias bevakning är givetvis jätteviktig. Men att VC-tävlingarna kommer hit är minst lika viktigt. Det är som Devon (Kershaw) säger. Det är nu eller aldrig med tanke på vilken uppmärksamhet exempelvis curling och ishockey får i Kanada.
Crawford som är född och uppvuxen i Canmore var aktiv när OS anordnades 2010.
– Inför OS satsade man ordentligt på sporten i några år och det gav resultat. Men på senare år har det varit tuffare. Jag hoppas verkligen på ett uppsving nu. Toppåkarna har vi – men bredden saknas.

Justin Brisbane är chef för Canmore Nordic Ski Club.

Rekryterar från Europa
På senare år har båda landslagen tittat på de nordiska länderna när det gäller utveckling. Både USA:s och Kanadas landslag har exempelvis tagit in tränare och vallare från Europa för att hänga med utvecklingen. Men bredden har blivit lite lidande eftersom att pengarna saknas.
I USA är återväxten inte den bästa enligt folk man pratar med. Lite bättre är det i Kanada.
– Det finns många åkare från området som är duktiga. Men pengarna räcker inte för att tävla i Europa. Därför är den nya touren ett perfekt läge för åkarna underifrån att visa upp sig på den stora scenen, säger Justin Brisbane, chef vid Canmore Nordic Ski Club.
– Förbundet anordnar läger för åkarna några gånger om året. Exempelvis här i Canmore. Intresset och deltagarantalet brukar vara bra. Men det är fortfarande ekonomin som styr mycket.
USA:s Jessica Diggins:
– Det finns tyvärr knappt några pengar för en breddverksamhet.

Flera toppåkare tillhör världseliten
Arbetet att sätta Nordamerika är långt ifrån över. Utåt sett är USA och Kanada inte långt efter skidnationerna Norge och Sverige – men efter min resa kan man förstå att det återstår en hel del arbete.
Trots små resurser har länderna fostrat åkare i yppersta världselit. Jessica Diggins, Kikkan Randall, Devon Kershaw och Alex Harvey är namn som tillhör världens toppskikt.
Men bakom toppnamnen finns tyvärr ett tomrum.
– Just nu är det vi åkare som sporrar varandra till framgång. Vi tittar på européerna när det gäller utveckling. Förhoppningsvis blir det ändring på det inom snar framtid, säger USA:s Kikkan Randall.
– Blir det inte det så finns det risk att vi tappar mark mot nationer som Norge och Sverige.

Amerikanskorna Kikkan Randall (vänster) och Jessica Diggins (höger) i samspråk under Ski Tour Canada.

”Måste uppleva för att utvecklas”
Att vägen är lång visade den första upplagan av Ski Tour Canada. Publikintresset var svalt. Och själva arrangemanget höll långt ifrån samma klass som i Europa.
– Vi är inte vana vid sådant här och har inte haft möjligheten att åka runt i Europa för att förbereda oss. Feedbacken vi får tar vi med oss och försöker förbättra till nästa gång. Det är så vi måste jobba, säger Justin Brisbane.
– Det är lite så både för oss och för de aktiva som inte tävlar på världscupen till vardags. Man måste uppleva allt för att utvecklas.
Jessica Diggins:
– Det är lite så för oss landslagsåkare också. Vi tittar mycket på norskorna och svenskorna och utvecklas på så sätt.
Inför tävlingarna hade Diggins och kanadensaren Devon Kershaw lovat att Ski Tour Canada 2016 skulle bli något utöver det vanliga.
Även om båda menade att tävlingarna blev en succé är jag mer tveksam.
På sikt kan det bli något utöver det vanliga. Men då måste många bitar falla på plats. Samma gäller ländernas framtid i längdskidspåren.

Text och bild: Simon Jakobsson